Söndagskväll och nästan sovdags. En ny arbetsvecka väntar och jag hade gärna varit ledig några dagar till. Jag läste ut boken ”Djup” av Henning Mankell – det var en tragisk bok som mest gav mig olustkänslor och nedstämdhet. Jag föredrar nog Wallander-serien framör detta ”ambitiösa” projekt. Jag blir inte heller mer upplyft när jag läser en artikel i DN.
Det handlar om Patric som är handikappad. Han är cp-skadad. Hans jobb är visserligen inte ett riktigt jobb rent formellt. Han sköter ett ideellt café och får en timlön på hisnande 7,50 kr från kommunen. Problemet är bara att intäkten från att arbeta halvtid (fem timmar om dagen, fyra dagar i veckan) inte räcker för att täcka kostnaderna för resorna till och från arbetet. Färdtjänsttaxan äter upp hela ersättning.
Patric tycker att det är viktigt att inte bara sitta hemma. Han har insett att han, precis som de allra flesta, mår bra av att komma iväg och träffa andra människor. Han får känna att han gör något som har en betydelse. Tyvärr berövar den låga timersättningen honom möjligheten att få känna den tillfredställelse det innebär att försörja sig själv.
Måhända känns det lite bättre att vara sjukpensionär än att leva på försörjningsstöd (socialbidrag) men det kan ändå inte vara samma sak. Visst finns det människor som inte vill lyfta ett finger, som vill leva på systemet och i en del fall aldrig ens har försökt arbeta – men de utgör förhoppningsvis ändå ett undantag.
Nyligen hörde jag talas om ett par som var rullstolsbundna. De var sjukpensionärer men de hade startat en rörelse och kunde försörja sig själva. Inte nog med det. De hade ett par anställda som också försörjdes av rörelsen. Det är en solskenshistoria.
Stackars Patric får betala för att jobba. Jag kan bara hoppas att Österåker kommun väljer att justera habiliteringsersättningen till en mer rimlig nivå.
Andra bloggar om:
ekonomi, frihet, oberoende, ekonomiskt oberoende, jobb, cp-skada, socialbidrag.